Poesi

Jag har ganska lätt för att tycka poesi är tråkigt, långa dikter är för mig bara onödiga. De ifrågasätter allt från himmel till jord, liv till död. Varför då?
Inte är det för att jag ska läsa några rader och sen tröttna, nej för om man analyserar texten finns det säkert oändligt med bra budskap och poänger. Det är det att jag inte alltid har ork att gå in på djupet, och vissa dikter kräver att man verkligen att man tar den till sig för att ha förståelse. Dock kan jag inte säga att all poesi går mig förbi utan självklart hittar jag också mina favoriter. Oftast är det inte den längsta eller mest poetiska jag fastnar för, nej snarare den kortaste. Den dikt som med få ord kan beskriva en känsla, eller för all del något ännu simpelare, fångar min uppmärksamhet. Man behöver inte en hel berättelse för att få ut sitt budskap,  Det kan vara en enda rad som får en att stanna upp och grubbla. Så vill jag ha min poesi. :D 
Arrivederci!

mm...

Underbart, nu är man klar med svenskan! ^.^


Inte för att det är slut på skolarbete, men jag har ju börjat :) och jag känner för att göra obeskrivligt, onödigt, många, fåniga inlägg. (Väntar redan ivrigt på nästa fråga!)

Första inlägget

Den ovillige fundamentalisten...


Snacka om udda bok, en riktigt glappkäft som styr hela berättelsen och en amerikan som man bara smått anar i backgrunden. Det är smått irriterande, men samtidigt imponerande. Jag är inte ensam om att känna en sorts frustration över att bara höra en röst hela tiden, man väntar ju på att amerikanen ska svara. Då slog det mig att det är själva fascinationen med boken, ens egen irritation speglar amerikanens. Han får aldrig chansen att prata, men fastnar ändå för den lustige Changez historia. När jag väl klurat ut det blev det en fröjd att läsa, även fast jag har medlidande med den tystlåtne lyssnaren. Grymt bra bok!!!!

Omslaget påvisar lite hur berättelsen är uppbyggd